"Tillväxten är på väg tillbaka. Och läget på arbetsmarknaden är mycket bättre än de flesta antagit."
Vakna Borg – du vann!
Finansminister Anders Borg har under den gångna mandatperioden genomfört en historiskt stor sänkning av skatten på arbete. Enligt Sven-Olof Lodin, professor i finansrätt, finns det inget annat rikt land som på samma korta tid gjort något liknande.
Ändå tycks få ha noterat omfattningen av förändringen. I torsdagens DN intervjuades familjen Persson Fredin i Hallsberg som fått ungefär 35.000 kronor mer i plånboken per år.
”Oj, har vi fått så mycket pengar över. Så trevligt – det visste jag inte om”, sade Veronica Persson Fredin till DN:s reporter.
Uttalandet är symtomatiskt för många svenskar. När regeringens globaliseringsråd hösten 2008 undersökte kunskaperna om jobbskatteavdraget – finansminister Anders Borgs huvudnummer – sade sig varannan tillfrågad vara omedveten om det. Samma bild har senare bekräftats av Riksrevisionen.
Sällan har de borgerliga partierna haft så många pressekreterare, pr-människor och kommunikationsstrateger på lönelistan. Men vad hjälper det när alla dessa spinndoktorer misslyckas med sin mest grundläggande uppgift – att sprida information om regeringens politik.
Det finns en del att säga om finansminister Anders Borgs tillkortakommanden, om hans teknokratiska förhållningssätt till politiken och svaga förståelse för företagare och entreprenörer. Men bristerna till trots förtjänar Borg ett större erkännande för sina insatser än han hittills fått. Han har både lyckats öka det privatekonomiska svängrummet för miljontals svenskar och samtidigt vårdat de offentliga finanserna. Det är ingen dålig bedrift med tanke på att den svenska ekonomin backat kraftigt som en följd av kollapsen på världens finansmarknader.
Sverige står sig förbluffande väl i jämförelse med nästan alla EU-länder, trots att finanskrisen slog extra hårt mot den exportberoende svenska ekonomin.
Underskottet i statens finanser är begränsat. Tillväxten är på väg tillbaka. Och läget på arbetsmarknaden är mycket bättre än de flesta antagit.
Jag talade i veckan med Berndt Öhman, i många år ansvarig för SCB:s arbetsmarknadsstatistik, som menar att vi i medierna gett en alldeles för dyster beskrivning av situationen. Efter att ha tittat närmare på de siffror han hänvisar till är jag beredd att instämma.
För den svenska arbetsmarknaden har denna kris varit en västanfläkt i jämförelse med chocken i början av 90-talet. Då föll sysselsättningen med 600.000 personer. Den här gången är minskningen cirka 120.000 individer från toppen sommaren 2008 till botten hösten 2009 då vändningen kom, enligt SCB:s säsongsrensade AKU-statistik, trendvärden. Situationen är med andra ord helt annorlunda än under 90-talet.
Och nedgången till trots är sysselsättningen i dag högre än vad den var för fyra år sedan, eftersom antalet jobb blivit fler såväl före som efter krisen. I februari 2010 arbetade 135 000 fler svenskar (15–74 år) än i februari 2006.
Statsminister Fredrik Reinfeldt var inne på detta spår i SVT:s partiledardebatt för ett par månader sedan. Men budskapet drunknade i en storm av ifrågasättanden, eftersom Reinfeldt spred en felaktig siffra. Det var synd, för i grunden hade han rätt.
Hur ska man då se på att arbetslösheten vuxit kraftigt under mandatperioden? Med tanke på finanskollapsen hade allt annat varit en sensation. Det intressanta är återigen jämförelsen med 90-talskrisen. Fram träder då bilden av en mer dämpad utveckling. I början av 90-talet ökade arbetslösheten med 350.000 personer, fram till det senaste årsskiftet var uppgången begränsad till ungefär 150.000.
Jämförelsen bakåt blir ännu mer intressant om man tar hänsyn till själva arbetskraftsdeltagandet, det vill säga antalet individer som står till arbetsmarknadens förfogande. I början av 90-talet försvann 250.000 personer från arbetsmarknaden, en stor smäll för den svenska ekonomin. Men under den aktuella krisen har arbetskraften tvärtom ökat. Människor fortsätter att arbeta eller söka jobb. De har inte försvunnit i ett permanent utanförskap som ligger bortom statistiken för arbetslöshet.
Detta måste tolkas som någonting oerhört positivt, även om det höga arbetskraftsdeltagandet på kort sikt förstärker den redan höga arbetslösheten.
Om valet i höst kommer att handla om jobben har finansminister Anders Borg inget att skämmas för. Tvärtom har hans konsekventa politik burit frukt. Ansträngningarna för att göra det mer lönsamt att arbeta har både pressat upp sysselsättningen och hållit kvar människor på arbetsmarknaden. Borgs ständiga tjat om arbetslinjen, kombinerat med nya stramare regler och lägre jobbskatter, har skyddat den svenska ekonomin från en långt värre utförsåkning.
Väljarna må ha en dimmig uppfattning om hur mycket jobbskatteavdraget ger i plånboken. Men vid det här laget vet de flesta att skillnaden mellan arbete och bidrag har växt kraftigt. Och den insikten har gjort tydliga avtryck i jobbstatistiken.
Verkligheten är just nu regeringens bästa vän. Frågan är bara om alliansens pr-människor förstått det.
http://www.dn.se/ledare/signerat/vakna-borg-du-vann-1.1079092
